Signerat: Låt vetenskapen utforska andligheten!

Vi bör bejaka att psykisk hälsa och andlighet har beröringspunkter, skriver Filip Bromberg.

Andlighet betraktas i allmänhet som oförenlig med vetenskap. Vad händer då när modern farmakologisk forskning framkallar andliga upplevelser av avgörande betydelse för medicinska effekter?

Det finns många intressanta fynd från studier med psykedeliska substanser, åtskilliga av dem återgivna i Michael Pollans Psykedelisk renässans (Fri Tanke, 2019). Dessa fynd väcker oundvikligen frågan: Kan andlighet och vetenskap komplettera varandra?

Arkeologiska fynd visar att ”magiska svampar” har använts av olika kulturer i rituella sammanhang under åtminstone tiotusen år. Aztekerna kallade dem ”gudarnas lekamen”, vilket sannolikt bidrog till att bruket fördömdes vid inkvisitionens ankomst till Central- och Sydamerika. Den romersk-katolska kyrkan avfärdade traditionerna som blasfemiska och bannlyste därför år 1620 användning av växter i sådana syften. Psykoaktiva växter har dock förekommit i de flesta kulturer genom historien och man har aldrig kunnat stoppa deras användning helt. Ett nutida exempel är den nordamerikanska urbefolkningen, som med dispens från lagen använder den psykedeliska kaktusen peyote. Dels som ett religiöst sakrament, dels för att behandla den våg av alkoholism som har följt européernas ankomst.

Efter upptäckten av LSD under 1940-talet dröjde det inte länge innan västerländska forskare började intressera sig för de andliga aspekterna av psykedeliska upplevelser. År 1962 var den första vågen av psykedelisk forskning på sin topp, och fältet sågs som ett av de viktigaste för framtidens psykiatri. Samma år rekryterades tjugo teologistudenter till ett experiment i samband med påskhögtiden vid Marsh Chapel på Boston University. Prästen Walter Pahnke, tillika psykiater, avsåg att undersöka om det var möjligt att framkalla en så kallad mystisk upplevelse med hjälp av psilocybin (den centrala aktiva komponenten i ”magisk svamp”). Försöket innebar att deltagarna gavs varsin kapsel, antingen med psilocybin eller placebo, under långfredagen och blev kvar i kyrkan under hela den religiösa högtiden. Åtta av de tio studenterna som fick psilocybin rapporterade att de under dagen genomgått en stark mystisk upplevelse (jämfört med bara en i kontrollgruppen). När deltagarna som fått psilocybin intervjuades tjugofem år senare uppgav de flesta att försöket hade haft en avgörande påverkan på deras liv. Huston Smith, en av deltagarna som sedermera blev framstående religionsvetare, beskrev: ”Det var under Good Friday-försöket jag mötte Gud för första gången.”

När den psykedeliska forskningen återuppstod på 1990-talet, efter ett uppehåll på flera decennier, var det inte för att utforska psykiatriska tillämpningar. Allra viktigast var att upprepa Good Friday-försöket inom ramen för dagens strikta regelverk för medicinska studier. Denna gång utfördes inte studien i ett kapell, utan i ett trivsamt mottagningsrum på Johns Hopkins universitetssjukhus i Baltimore. Deltagarna fick ligga ner med ögonbindel och avslappnande musik i hörlurar. Två terapeuter var ständigt närvarande för att deltagarna skulle känna sig trygga och få lättare att vända uppmärksamheten inåt, ”gå djupt in” i sitt psyke. Resultaten publicerades 2006 i en artikel i den välrenommerade tidskriften Psychopharmacology. Försökspersonerna rankade sessionen som en av de mest meningsfulla upplevelserna i deras liv. De liknade erfarenheten med födelsen av deras första barn eller en förälders bortgång.

Uppföljningar visade betydande ökningar avseende ”personligt välbefinnande”, ”tillfredsställelse med livet” och ”positiva beteendeförändringar”. Förändringarna bekräftades även av försökspersonernas familjemedlemmar och vänner.

Studieprotokollet från Johns Hopkins har blivit gängse inom den moderna kliniska psykedeliska forskningen och utgjorde startskottet för det som i dag kallas en renässans för forskningen på psykedeliska substanser. Småskaliga studier från forskargrupper vid väl ansedda universitet världen över har presenterat lovande resultat vid tillstånd som depression, posttraumatiskt stressyndrom, ångest i livets slutskede och vid olika typer av beroendesjukdomar.

Gruppen vid Johns Hopkins, ledd av professor Roland Griffiths, publicerade 2014 en pilotstudie avseende psilocybinassisterad psykoterapi för kroniska rökare. Personerna som ingick i studien hade rökt i genomsnitt nitton cigaretter om dagen i trettioett år och försökt sluta i genomsnitt sex gånger. Behandlingen innehöll fyra sessioner med kognitiv beteendeterapi och två–tre psykoterapisessioner med psilocybin. Vid uppföljning efter sex månader var tolv av de femton deltagarna helt fria från sitt tobaksberoende. Effekten var starkast för de patienter som i högre grad höll med om beskrivningar som ”en känsla av att jag upplevde evigheten eller oändligheten” eller ”en känsla av att jag upplevde något djupt heligt”. En deltagare beskrev det som att upplevelsen gjorde att rökningen kändes oviktig jämfört med ”oerhört mycket viktigare saker i livet”.

Dessa goda resultat fick många beroendeforskare att höja på ögonbrynen och betvivla resultaten. Tobaksberoende anses vara ett av de svåraste beroendena att bryta, och ingen nu tillgänglig behandling har visat sig ens hälften så effektiv. Nu påstod alltså dessa forskare vid Johns Hopkins att en andlig upplevelse, framkallad av en narkotikaklassad substans, kan hjälpa patienter att bryta beroendet!

Om vi accepterar dessa resultat, tvingas vi ta ställning till en rad obekväma frågor. Finns det en andlig aspekt av psykisk hälsa, såsom präster och shamaner har hävdat i tusentals år? Bör dessa andliga upplevelser användas för att behandla medicinska tillstånd?

Om vi vidgar vår syn på andlighet något, ser vi att så redan är fallet. Andliga traditioner som yoga och meditation har införlivats i moderna terapeutiska metoder. Få psykologer skulle invända mot att känsla av sammanhang och mening är viktiga för den psykiska hälsan. Andlighet handlar om attityder, beteende, relationer och psykisk hälsa. För många av oss innebär den också en nära kontakt med naturen och en känsla av samhörighet med vår planet.

Ingenstans blir detta så tydligt som inom den psykedeliska forskningen, där det är möjligt att i en experimentell studiedesign åstadkomma dessa meningsfulla upplevelser på ett upprepbart sätt. Inom psykedelisk psykoterapi har den mystiska upplevelsen visat sig ha stor betydelse för det terapeutiska utfallet vid depression, ångest i livets slutskede och beroende. Upplevelsen i sig beskrivs som obegriplig och omöjlig att förmedla i ord, men det innebär inte att vetenskapen kan bortse från dess betydelse.

Tvärtom. Vi bör vi ta tillfället i akt att systematiskt studera orsaker, mekanismer och konsekvenser för att förstå hur dessa andliga upplevelser hjälper människor. Låt oss följa data, med nyfikenhet och ett öppet sinne.

Ursprungligen publicerat i tidningen SANS, nr 4 2019